Resan till Australien förra året vände totalt upp- och ner på den tanken. Jag blev så otroligt peppad av alla dessa underbara och häftiga kvinnliga truckies jag var i kontakt med, och ville inget hellre än att börja köra igen. Kanske mycket tack vare att medelåldern på damerna i Australien och USA ligger på 50 bast. Kände helt plötsligt att det inte alls var över för mig heller, tvärtom, lång erfarenhet och jävlar anamma var helt klart värt att ta vara på. Och så blev det.

Jag älskar verkligen mitt jobb idag. Jag har en i mitt tycke läcker bil med allting jag behöver. Jag har världens bästa chef och arbetskamrater. Och även Hoyer som jag kör för är toppen. Körningarna varierar mycket och ingen dag är den andra lik. Precis som det ska vara med såna här jobb.

Men ingenting är som det var förr. Ibland undrar jag om det är en för- eller nackdel. Visst, allt är modernare, men också mer stressigt och tidspressat. Körordrarna får man via mail och telefonen tar man till när det verkligen kniper. Logistik och effektivitet på väg. Så var det förr också, men inte riktigt på samma sätt som idag. Man förmodades ta sig från A till B på kortast möjliga till och hade en ungefärlig ankomsttid. Men en punktering, en lite för trevlig kväll eller kö vid någon gräns kunde ändra på tidtabellen, och ingen sade något om det.

Det går nog inte en dag där ute på vägen utan att jag tänker tillbaka på den tid som vi äldre kallar ”den gamla goda tiden”, och det är om den tiden min bok Diesel & Läppstift handlar om. Oftast ensam ute på vägar och avvägar utan varken telefon eller komradio, och diverse problem som uppstod var bara att försöka på bästa möjliga sätt i vilket land det än var oavsett man gjorde sig förstådd eller ej. Jag är inte helt säker på att jag skulle vilja göra om de där resorna idag…

Boken finns att köpa i Queen of the Roads webshop