Ett år som lastbilschaufför

Oj, tänk va fort tiden går. Det har redan gått ett år sedan jag började jobba som lastbilschaufför på heltid. Satt och bläddrade igenom mina bilder från det gångna året och det är verkligen en liten resa jag gjort hittills och än är det inte slut på länge hoppas jag.

Den första bilen jag körde överhuvudtaget på Gnosjö Trafik var den dåvarande nyaste budbilen, börja med det minsta och jobba sig upp till det största typ.

När jag väl fick börja köra lastbil, så blev det mycket lastbilskörningar och utan släp. Kändes förvisso bra att mjukstarta lite eftersom jag hade kört upp för mitt CE-kort den 11/12 2012 och sen började köra/jobba 1/7 2013. Eftersom jag inte hade någon erfarenhet eller vana så hann jag bli väldigt ringrostig under den tiden, men det gick fort att hitta tillbaka till lastbilskörningen.

Blev även utmanad av en kollega under första månaden att backa ner hans ekipage i vår grop på åkeriet, dock skedde detta med massa frustration och jag var på väg att ge upp då det inte gick som jag ville. Visade sig att det var perfektionisten i mig som satte käppar i hjulen och jag var ca 1 meter ifrån att vara emot när jag ville ge upp. Var bra att kollegan pushade mig att fortsätta fast jag ville ge upp.

Jag fick köra ”fossingen” (en lastbil som har FOT på regnr skylten) och den sågs nog av många som min bil inofficiellt även om ingen sagt officiellt att det var min bil, blev bara så att jag fick den väldigt ofta. Den är manuell växlad, så det var en riktigt bra bil att lära sig köra igen i. ”Fossing” och jag har haft många äventyr under året och även den bil som tog mig igenom min första vinter som lastbilschaufför. Vilket jag är tacksam över, även om det inte blev någon vinter att tala om.

Äventyr har stått på agendan, jag hade sagt till mig själv att jag bara skulle köra i Sverige och inte köra något utomlands. Dom planerna sprack när jag och ”fossing” skulle iväg till Danmark. Var lite kul att jag hann åka dit innan bilen lackades om, för vi matchade Danmarks flaggas färger.

Under mitt år som chaufför har jag lärt känna många av kollegorna och det är kul att lära känna och känna sig uppskattad. Till exempel har jag lärt känna en go grabb vid namn Sebastian och vi har delat många skratt emellan oss. Ingen av oss hade väl trott det när vi sågs första gången. Jag minns att jag hade tyckt han såg ut som någon tråkmåns första gången jag såg honom, men oj så fel jag kan ha. Har fått lära mig mycket via mina kära kollegor på jobbet och det är jag oerhört tacksam över och vi hjälper varandra när det går.

Under året så ville Sebastian att jag skulle damma av min kamera och ta ett kort på hans ekipage. Tja varför inte, tänkte jag och ställde upp. Några bilder blev det och jag trodde aldrig att jag skulle lyckas ta en sån bild jag själv kände mig väldigt nöjd med, en bild med ”professionell” känsla med tanke på att jag lyckades fånga lastbilen i perfekt färger trots att det var massa snö ute, som förvirrar kameran.

Det blev en sån bild så jag kände ”oh, det här vill jag göra igen och få till det ännu bättre.” Så jag ser faktiskt fram till nästa tillfälle, när det nu kan tänkas inträffa. Det återstår att se. (Se länk)
Försommaren 2014 var det dags att köra med släp på riktigt, visst jag har varit och hämtat släp på verkstad och kört hem till åkeriet, men med riktigt menar jag köra med gods på flaket, gills inte att köra i tomme. Så första släpkörningen blev till att åka ut till Hillerstorps Träs lager ute på High Chaparral och lasta.

Efter det så har det rullat på och jag fått mer och mer släpkörningar, vilket jag bara tycker är kul och ser varje tillfälle som en utmaning att lära mig bli bättre. En glad chaufför är en lycklig chaufför.
Även om jag för det mesta alltid har ett leende på läpparna så har jag hunnit med två allvarligare olyckor under året, den första när jag skulle svänga vänster och en bil (som missat att jag blinkar vänster på grund av lång kö) kör om mig och hamnar på taket i diket. Det gick bra för dom i bilen, de klarade sig med rygg och nacksmärtor, och inga skador på lastbilen så det blev tack och lov inget värre.

Nästa olycka kom i en form av så nära jag någonsin kommit hittills (och jag hoppas innerligen att jag slipper uppleva det också) att frontalkrocka med en lastbil. Backspegel mot backspegel och min spegel gav vika, lossnade, krossade rutan och gav mig en käftsmäll ihop med massa glassplitter och det var tur jag hade solglasögonen på mig.
Det var riktigt obehagligt och jag har fortfarande lite svårt att möta speciellt stora fordon på smala vägar eller vanliga vägar utan att känna att jag måste ligga så långt åt höger som möjligt för att undvika att samma sak händer igen.

Det första jag körde efter den senaste olyckan var med lastbil och släp och det gick så bra, är så stolt över mig själv att jag kunde bevisa att jag faktiskt kan och att ingen olycka ska få stoppa mig från det som jag tycker är kul.

Som ett bevis att jag ska fortsätta så blev bilden här under på ekipaget jag körde då väldigt bra med tanke på att den är tagen med min mobil. Nåväl, snart väntar min allra första semester, ska bli kul att se om det är något att ha eller om det kan kvitta.

Nu får vi se vad som händer efter semestern om jag går tillbaka till samma gamla körningar eller om det blir mer äventyr för min del. Jag tar mer än gärna äventyren, men det skadar inte med lite hederliga körningar mellan varven. Jag får ofta höra att jag alltid är glad och är en väldigt trevlig tjej, har även blivit kallad ”favoritchaufför” av en kund. Det är sånt jag kan få höra ibland och det gör att jag vill fortsätta göra ett bra jobb.

Fortsättning följer.
*over and out*

Om artikeln

Publicerad: 2014-07-12 14:47
Kategori:
Taggar: