I min fars fotspår

Jag har ju fått mitt lastbilsintresse från min far och har turen att få jobba tillsammans med honom på samma åkeri och jag har varit med honom sedan jag var ca 3 år. Detta har gjort att jag sett större del av vårt avlånga land från lastbilshytten.

Här står jag jämte pappas bil när vi lastat virke.

När jag började följa med så var det mest dagsturer men när jag blev lite äldre fick jag följa med hela veckor och sova i bilen. På den tiden körde pappa kylbil åt Emanuelssons Kyl&Frys Transport. Vi åkte mest till Arlamejeri runt om i landet och lossade och lastade smör, margarin och juice. Hade man tur fick man nybakat bröd och färsk juice till frukost i mastsalarna på mejeriet.

Ibland hade vi även körningar till Marabou och GB och då var lyckan gjord, truckchaufförerna såg ofta att jag satt i hytten och målade medans pappa lossade och lastade så de fixade alltid färdkost till den lilla tjejen i bilen. Jag levde på glass och choklad i många dagar.

Efter några år bytte pappa åkeri och då körde vi frukt och grönt till norrland och lastade med oss virke hem. Där fick man också färdkost men av det lite mer nyttiga slaget som jordgubbar och andra goda frukter. Dessa är de bästa resorna jag någonsin gjort, norra Sverige är fantastiskt vackert under både vintern och sommaren. Jag har fått uppleva underbara vyer så som midnattsolen och renar som kommit gående över vägen.

Jag var då ca 10 år och fick lära mig kasta spännband och spänna de, jag fick även lära mig att alltid se upp och vara vaksam när det var truckar eller lastmaskiner i närheten. På den här tiden var det ju inte lika noga med varselkläder och sådant. Men det är en läxa jag tagit med mig.

Ju äldre jag blev desto mindre hann jag åka med, men när jag -07 hade tagit mitt CE-kort och var arbetslös så fick jag åka med och dessutom köra själv för att jag inte skulle tappa mina nyvunna kunskaper. Då var det krokbil som gällde, jag fick lära mig att backa med släp och köra upp vågar med bil och släp vilket inte va det lättaste när man är ovan och inte riktigt vet var man har ekipaget.

Efter 2 månaders arbetslöshet så fick jag jobb på Fågelsta Kyl&Frys Transport med att köra dragbil fram och tillbaka mellan Linköping och Stockholm. Det var en ganska slappt och kul jobb tills den dagen då de skicka mig med bil och släp till Stockholm i snöstorm. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Men med min fars visdomsord: satsa innan backar, hissa boggin och slå i diffen, så lyckades jag ta mig dit och hem igen.


Här är bilen jag kör nu på Emanuelssons och bilen min pappa kör.

Två månader senare började på Emanuelssons Transport där jag fortfarande är kvar. Jag trivs jättebra med mitt jobb och min bil. Just nu så planeras detaljerna för vad som ska fixas till Queen Of The Road Truckmeet där jag ska ställa ut min bil.

Jag följer även där i pappas fotspår, för 29 år sedan komma han 5:a i Nordic Trophy och jag hoppas på en pokal i Strängnäs. Men bara att få ställa ut och träffa en massa ny spännande människor kommer att bli så himla kul.

Jag hade nog aldrig kommit så här långt i mitt yrke om det inte var för att min pappa alltid har stötta och hjälpt mig. Visst kan det vara en plåga ibland att ha honom på samma jobb men för det mesta är det en välsignelse att ha någon att ringa till dygnet runt. Men han ser till att jag lär mig att fixa mycket själv och han hjälper mig att koppla lampor, han förklara och visar och jag är jättetrög när det gäller sådant så det är ofta vi blir osams, men för det mesta funkar det.

Av tobias

Om artikeln

Publicerad: 2012-02-28 07:20
Kategori:
Taggar: