28:an och jag har nästan dansat i diket

Tiden går fort när man har roligt, sägs det.Jag har jobbat heltid som lastbilschaufför i tre hela år och hela tiden för samma åkeri. Vilket känns jättebra då jag fått chansen att utvecklas. Första halvåret under det andra året, blev det att jag fick börja vara avbrytare på våra bil och släp ekipage. Det blev mer och mer släpkörningar och jag blev säkrare och säkrare på att ratta runt 24 meter, sakta men säkert tog jag mig tillbaka där jag var när jag körde upp för lastbil och släp, som en läraren hade kallat mig en lågoddsare och bäst i klassen precis innan jag skulle köra upp.

Nu har det gått två år sedan jag sist skrev. (Se länk), då hade jag arbetat som lastbilschaufför i ett år.
Det rullade på och under det andra halvåret av det andra året bytte en av våra chaufförer bil och körning. Det blev en boggie-bil ledig, jag var redan då lite sugen, men visste att jag inte stod först i kön att få en helt egen bil. Då jag delade “Fossingen” (lastbilen jag körde när jag inte körde bil och släp) med en som körde på natten.

Tiden gick och ingen blev tilldelad den lediga bilen och jag såg hur den började förfalla då ingen brydde sig om att ta hand om den.  Jag gick då in till cheferna och erbjöd mig att ta hand om bilen förutsatt att det inte var någon annan som stod på tur, ville inte gå före någon som väntat på egen bil längre än mig.
Jag hörde aldrig något officiellt, men det slutade med att trafikledningen började sätta mig i den här bilen mer och mer, tills det ansågs vara “min” lastbil.

Vad jag inte hade räknat med var att det skulle följa med ett släp, men utmaningar är kul speciellt när man besegrar dom. Jag må ha svikit “Fossingen”, men någon gång måste jag komma vidare och det skulle jag aldrig göra om jag hade fortsatt köra den. Jag är däremot tacksam över det som den lärde mig under tiden jag körde den.

Den “nya” bilen är också en Volvo FM från 2008 med lite fler hästar än “Fossingen”, boggie istället för tvåaxlig, hytten är nu en sovhytt, samt istället för manuell växellåda blev det en automat och den har ett VBG-drag (därför släpet följde med). Jag ångrar inte en sekund att jag vågade gå in och säga till, om jag inte hade gjort det hade jag troligen fortfarande åkt runt i “Fossingen” och inte utvecklats i samma takt.

Den nya bilen kallar jag 28:an, då den har internnummer 28. Vi har hittat på mycket tokigt, roligt och spännande ihop. Vi har varit i Kristianstad och skulle leverera till ett bygge mitt inne i centrum. Jag gjorde misstaget att följa gps:en, vilket slutade med att jag hamnade med 24meter på en gågata, ooops, sedan skulle det ha blivit en u-sväng för att komma in på bygget från gågatan. Vi fick åka runt och vända.
Ett hett tips, kör inte fel med bil och släp det är ganska bökigt att hitta bra vändplatser om man inte känner till området där man kör.

Efter den händelsen brukar jag bara ha gps:en som stöd och vill jag inte följa gps:ens utvalda väg tvingar jag den att välja om väg, fungerar väldigt bra. Har råkat ut för att gps:en tyckte jag skulle åka in på en skogsväg (två hjulspår rakt in i skogen) och jag tyckte att jag kunde fortsätta på den säkra asfalten och gps:en hittade den riktiga vägen till stället.

Under det år jag haft 28:an har jag utvecklats och växt otroligt mycket. Vi har varit några svängar nere i Göteborg och även spenderat min allra första natt i lastbilen i Kungsbacka. Det är rätt spännande att köra i Göteborg,  gäller att ha ögonen med sig och kunna förutspå vad som kommer ske. Jag har än så länge lyckats undvika olyckor, även om det varit nära några gånger. Tacka vet jag mina bra bromsar på ekipaget och snabba reaktionsförmåga att rädda upp situationer, när de andra trafikanterna gör något tokigt.

Jag och 28:an åker lite hit och lite dit, vi kör väldigt varierat och jag älskar det. Jag skulle inte trivas att köra samma fasta körning hela tiden, inte nu när jag fått smaka på friheten av variationen. Vi kör mest i GGVV-regionen (Gislaved, Gnosjö, Vaggeryd och Värnamo) med omnejd.
Det jag kör mest är pallgods, ibland parti- men oftast styckegods.

Första vintern med 28:an blev inte så spännande. Om jag bara planerade och lastade rätt så tog vi oss fram. Kan fortfarande säga att det är lite läskigt att sladda med lastbil och släp, vilket får mig att minnas att 28:an och jag höll på att hamna ute i ett dike i vintras.
Det var en nedförsbacke och precis efter backen skulle jag höger, körde inte speciellt fort, lastbilen svänger, men släpet tyckte att det skulle trycka bakänden på lastbilen rätt ut mot snövallen i diket istället för att snällt följa lastbilen. Jag både kände och såg i spegeln när bakänden på bilen gled ner i diket och framstammen på släpet följde efter. Jag släppte aldrig gasen och på något sätt tog vi oss upp på vägen igen, jag vet fortfarande inte hur jag kunde hålla mig så lugn och sen fortsätta köra som ingenting hade hänt, även om jag må ha sagt något mantra av “nej, nej, nej, nej” när det hände.

Det finns små saker, som jag verkligen gillar med mitt ekipage även om det har sina skavanker och några år på nacken. Jag tror även att anledningen att jag trivs med mitt ekipage speglar av sig på hur jag utför mitt arbete. Jag har fått höra från flera håll att jag är en uppskattad och duktig chaufför, vilket känns bra, även om jag är väldigt ödmjuk av mig. Det jag även fått höra är att jag tar bra hand om ekipaget och är lyhörd när något inte stämmer. Vi har hittat flera små fel, som kunnat bli stora om man inte tagit hand om dom i tid.
Samtidigt har jag fått höra att jag är grym på att backa med lastbil och släp, även om jag själv inte tycker att jag är så bra (där kom den ödmjuka sidan igen) men jag löser problemet och är inte rädd för att ge mig på en utmanande backning. Det sägs att det är bra att utmana sig själv och det försöker jag med, dels för att stärka mitt självförtroende och dels för att det är roligt när jag lyckas.

Mitt motto är att alltid vara glad och trevlig, samt ta det lugnt och det jag inte hinner idag tar vi imorgon, även om målet är att hinna med det idag. Jag har upptäckt att jag hinner inte med mer bara för att jag stressar, utan istället löper det större risk att en olycka sker istället.

Det jag gillar bäst med mitt jobb som lastbilschaufför är att jag fått möjlighet att växa och utvecklas som person. Jag har fått både bättre självförtroende och självkänsla under dessa få år jag jobbat nu och bättre blir dom hela tiden.  Jag älskar friheten under ansvar och det sociala när jag är hos kunder och lastar/lossar.

Mitt mål i nuläget är att fortsätta jobba som lastbilschaufför tills kroppen säger ifrån eller jag måste gå i pension. Självklart hoppas jag på det sistnämnda och satsar på det.
Nu återstår det att se vad som kommer hända i framtiden.

Fortsättning följer.
*over and out*

Av tobias

Om artikeln

Publicerad: 2016-10-01 17:08
Kategori:
Taggar: